1:a maj

Så underbart vackert det har varit idag. I morse slet jag
mig loss från Kung Ladulåsprojektet och kastade mig tillsammans med några
vänner ut i trädgården. Vi fejade och for allt medan saven sjöd och knopparna
brast. Men idag gjorde det inte ont som hos Karin Boye.

När tempot efter ett antal timmar sjönk satt jag en stund
och funderade över vad teater, regi och manusarbete har för likheter med
trädgårdsjobb.

För det första är det snart premiär för att öppna min
trädgård för besökare (se Tre Trädgårdar och en Runstenspark: http://www.runristare.se/arb/tretradgardar/tretradgardar.pdf).

Precis som när det gäller en teaterpremiär börjar en viss
desperation infinna sig inför dagen D …men det här blir ju inte färdigt …vi skulle ha haft
mycket mer tid …är det här verkligen något att visa upp …kommer växterna
(skådespelarna) att fungera som tänkt?

Men om jag lämnar rampfebertankarna som ligger på lur finns
det andra kanske mer intressanta likheter mellan att skapa en trädgård och att
iscensätta en pjäs.

Det handlar till exempel om form och struktur, att förmedla
en känsla eller insikt. Eller att göra något positivt av en svårighet. Kanske
komma på en helt ny scenlösning genom att samspela med det som redan finns. Att
se och lyssna på medspelare eller växter. Vad vill de, vart vill de ta vägen? Hur
kommer scenen – trädgården att te sig i fullt ljus. Vad händer i skuggan?

Kan en skärm, en mur, eller en kuliss ge större spänning åt
scenen – utsikten? Hur är förhållandet mellan träd och stenar, öppna ytor och
små rum. Relationen mellan växterna och människors förhållanden.

Ja, jag finner att både trädgårdsskapande och scenisk
gestaltning är spännande, dramatiskt och
meditativt. Ibland mycket tungt. Detta är både min passion och lycka.

Ibland bävar jag för svårigheterna och mår illa av rädsla
för ett misslyckande. Men likt ett barn som leker sugs jag självförglömmande in
i en värld av möjligheter, idéer och utmaningar, upplevelser och känslor. Jag
känner just nu en slags hänryckning och tacksamhet över att ha fått leva en
sådan här dag. För min inre syn ser jag många andra som just nu sitter i
skymningen och minns allt den här dagen gav. Kanske önskar ni liksom jag att
alla andra haft det lika bra.

Senare på kvällen:

En trädgård om våren är som en tom scen.

Men den där risiga nakna busken vet jag kommer att lysa
överhöljd av doftande blommor om några månader.

En tom spelplats med förvirrade skådespelare som inte minns
sina repliker. Inom några månader kommer även de att vibrera av liv.

Ur nästan ingenting kan hela världar uppstå. Det handlar
faktiskt om att våga tro innan man har sett. Våga sig ut på en tom spelplats.