Annandag Påsk.

Jag sätter kött på de gamla benknotorna. När jag skriver ett
historiskt drama som Kung Ladulås utforskar jag de få historiska fakta som
finns att tillgå, drar slutsatser, funderar, tolkar. Jämför den bild av det
förflutna som växer fram ur historiens mörker med den nutid jag själv är en del
av. Känner igen mig själv och min samtid.

Arkeologerna öppnar den ena kistan efter den andra på
spaning efter Magnus Ladulås kvarlevor från 1290-talet. Många människor följer
med spänning denna intressanta forskning om en motsägelsefull svensk förgrundsgestalt,
som byggde sitt sommarresidens Alsnö hus här på Adelsö. Se Magnus Ladulås officiella
gravöppningsblogg på: http://magnusladulas.blogg.se med intressant information om den pågående forskningen och analyserna av de gamla benen.

Regissör och skådespelare är också en slags forskare. Vi
försöker utforska texten och levandegöra de längesedan döda, med våra kroppar
och muskler. Det förgångna gestaltas och transformeras till ett igenkännbart
nu. För det är endast genom oss själva och vårt eget nu vi har möjlighet att
förstå och uttrycka forna medmänniskors erfarenheter, känslor, tankar och
bevekelsegrunder.

Om vi och alla andra människor därtill hade förmågan och
viljan att utifrån detta egna nu leva oss in i framtida medmänniskors öden,
skulle kanske många återkommande misstag och onödiga tragedier kunna undvikas.

Vore det i så fall lättare för oss att, med en större
överblick och helhetssyn, inse hur avgörande våra beslut och handlingar i nuet
är för våra efterkommandes liv?Att allt egentligen existerar i ett enda nu. Ett sådant
tankesätt tror jag skulle förändras oss i grunden.

Många kistor återstår att öppna.

Hängiven framtidsforskning väntar.

Total inlevelse krävs.

Är det kanske en fråga om kärlek?